Läsarnas sida

  • God dag; herr fiskhandlare!
  • God dag; herr bankdirektör, vad får det lov att vara?
  • Vad kostar gösen i dag?
  • 20 kronor kilot.
  • Då tar jag ett kilo.
  • Tack, det blir 25 kronor.
  • Men, ni sa ju att den kostade 20 kronor kilot??
  • Expeditionsavgiften är 5 kronor!
  • Nåväl, här är en 50 lapp.
  • Tackar! Här är er gös och er växel.
  • Vänta nu!
  • Här är bara 20 kronor. Det saknas 5 kronor!
  • Vi har en växlingsavgift på 5 kronor.
  • Detta är ju oförskämt, Herr fiskhandlare.
  • Ja, det är det, Herr bankdirektör.

(En vandringshistoria som jag härmed för vidare)
Åke Lundborg

 

Ingvars hörna.

Sprit och elände

Min fru arbetade som intervjuare i Statistiska Centralbyrån, SCB. De flesta intervjuer gjordes per telefon, men några kunde inte nås på telefon, varför hon besöka dem i bostaden. Efter en intervju befann hon sig i närheten av Aspudden där det fanns ett systembolag. En A-lagare ropade på henne och frågade: ”vart skall du ta vägen?” ”Jag skall till Aspudden” svarade min fru. ” ”Det behöver du inte, Jag har så det räcker för oss båda”, öch viftade med en flaska. Erbjudandet avslogs dock vänligt.

Efter en annan intervju var hon på väg in till systemet i Aspudden. Där utanför stod en A-lagare. Min fru fick frågan ”Hörru, kan du köpa ut åt mig? Min fru svarade. ”Ärru inte klok, det har väl jag inte pengar till.” ”Det förstårru väl att du får stålar av mig”, svarade han.

Vi saxar en recension ur Dagens Nyheter den 19 maj 2014. Det är en recension på en svensk detektivroman införd i den danska National Tidende den 19 maj 1924.
”Boken kostar 5:50, är tryckt på gott papper och har ett vackert, glättat omslag. Den är precis 13 cm bred, 19½ cm. lång och 2½ cm. tjock. Boken väger ett halvt skålpund, så 5:50 är kanske inte för mycket ens i dessa tider”.

 

Kontanthantering är sedellärande

Kodboken är vår tids nyckelroman

Skribenten hade inga författade meningar


 Ingvar Donath 

Nattarbete och söndagsjobb

Den första augusti 1949 klockan 6.00. Jag skulle för första gången arbeta i ett tidningssätteri. Det var annorlunda mot det jag varit van vid tidigare, men det gick. Det värsta var de tidiga morgnarna och söndagsjobb. Efter drygt ett år flyttades jag över till Dagens Nyheter. Nu blev det nattjobb en vecka, 7 dygn, och nästa vecka dagjobb. Det har varit intressant jobb, jag har lärt känna många. En kväll på nattveckan kom en maskinsättare från Expressen. Han hade tagit fel på tiden, han kom 12 timmar för tidigt.
Tiden gick och jag blev faktor för ett av lagen. Det var två faktorer på ett lag. En kvälls- och en nattfaktor. vi bytte om, varannan vecka kväll, varannannatt. En nattsöndag såg metallgjutaren på eftermiddagen.På natten ca klockan två när första upplagan var klar kom metallgjutaren in och lämnade sin tidrapport. Jag tittade som hastigast på den och upptäckte något märkligt på rapporten så jag ropade in honom. Han kom in och jag frågade: ”Du var ju här på eftermiddagen, ska du inte ha övertid då?” Han tittade på mig ett tag och så sa han: ”Du, lägg dig inte i hur jag jobbar, det sköter jag själv.” Han var en hedersman och vi blev riktigt goda vänner,

Och nu till bilden jag varnat, den är klippt ur Dagens nyheter liksom de ordvitsar som följer.

Nöden formar skyltarna

De bästa läsarna kan naturligtvis inte undvika att skicka in fler skyltar som oftast speglar ett speciellt manligt behov. Kvinnor göre sig uppenbarligen nästan aldrig besvär.
För dagen har vi två teman: det internationella (även om ett kommer från Hälsingland) och det som finns i Dalarna.
När Anette Johansson från Färnäs sålunda tog sig en bensträckare med sina hundar, vid en rastplats i närheten av en slogbod vid Skålsjön, möttes hon av skylten ”No Pinking”. Hon försäkrar att både hon och hundarna avlägsnade sig långt därifrån innan de lättade på trycket.
Den robust manliga herrtoalett-symbolen därunder hittade Björn Thärnström från Sollentuna vid ett besök i Berlin. Här kan man tala om tysk tydlighet.
När det gäller den lilla bilden längst upp till höger, frågar sig Daniel Larsen i Nås om det är tillåtet för damer, det herrarna inte får.
Skylten vid bensinmacken i Nås, där många trafikanter stannar på väg mot Sälen. Men frågar man snällt får man låna en toalettnyckel av personalen i kassan.
Vad skall vi då säga om den konstfärdigt tillverkade stuprörsgubben som Christina Ligner från Vendelsö hittade i Tällberg? Det finns bara ett svar på en sådan fråga: Nöden är uppfinningarnas moder.

 Kan man vara tänd på ett släktkalas?

I Lund finns en överliggare
som blir allt underligare.

Butikerna har kassaregister
Polisen har kassa register
 

Ingvar Donath

Middag för två

Jag är född i Norrköping av friska föräldrar. Jag har två äldre systrar. Min pappa arbetade vid järnvägen, han och flera fick besked att de skulle förflyttas. De fick välja mellan Boden och Stockholm. Min pappa valde Stockholm. Den 1 april skedde flytten, det var ju spännande för en 10-åring att komma till Stockholm. Efter ett par dagar var det dags för mig att börja skolan igen. Det var nära till Adolf Fredriks skola, men jag fick börja i Adolf Fredriks Gamla skola. Jag blev ombedd av Fröken att berätta om mig, vad jag hette och så vidare. Jag hade inte kommit långt i min berättelse förrän jag blev utskrattad. Jag förstod ingenting men senare förstod jag, att det var mitt breda norrköpingsmål, som skrattet gällde. Nåväl, jag blev mycket väl omhändertagen av mina blivande skolkamrater, men det är en annan historia, detta skulle ju handla om middag.
Hela släkten var ju kvar i Norrköping och min mamma åkte ofta till Norrköping för att hälsa på sin mamma. Pappa hade ju gratis biljetter för familjen. Varje gång mamma åkte gjorde hon i ordning risgrynspudding åt oss två syskon, min äldsta syster trivdes inte i storstan utan flyttade tillbaka. Till slut tröttnade min syster på risgrynspudding, och mamma lämnade en slant på köksbordet för att jag skulle köpa något färdiglagat. När jag kom hem från skolan tog jag slanten och gick till Konsum. Där fanns det mycket att välja på. Glad i hågen gick jag hem med maten. Min syster kom hem och vi skulle äta, hon kastade en blick på maten och jag fick världens utskällning. Jag hade köpt risgrynspudding, som jag älskade.
Till nästa hörna, om 14 dagar, varnar jag känsliga läsare för otäcka bilder, men du tittar nog ändå, eller hur? Dagens bild är hämtad ur Dagens nyheter.
Ingvar Donath 

Icke en nyckelroman . . .

Detta hände en senvårdag och sommaren stod för dörren. Jag skulle cykla till järnhandeln och jag stod vid valet och kvalet, om vilken jacka jag skulle ta på mig. Vinterjacka eller vårjacka. Jag valde vårjackan. Jag cyklade i väg och handlade, kom hem och stod utanför dörren och kom inte in. Nycklarna låg i vinterjackan. Eivor hade åkt in till sta´n. Det var på den tiden då man kunde stänga dörren och den var låst, om man inte hade spärrat kolven med en liten pigg i dörren. Jag såg att sovrumsfönstret var öppet. Fram med stegen, klättrade upp så att jag kunde krypa in genom fönstret. Sedan nerför trappan, ut genom dörren, ställde in stegen. Därefter, glad i hågen, gick upp till ytterdörren. Den var låst. Jag glömt att ta nycklarna och jag hade glömt att spärra låskolven. Det var bara att göra om samma procedur igen, men då glömde jag varken lås eller nycklar.
Ingvar Donath

Den här Hörnan införs på försök ett par omgångar och vill ni ha den, så fortsätter vi. Bilder och ordvitsar är saxade ur Dagens Nyheter och vi väntar på tillstånd från en tecknare till att införa hans teckningar. Vi återkommer varannan vecka.

Vi avslutar med ett par ordvitsar:
”Som älskare på filmduken levde han på tjänstepassion”
”Det är bara teater. Än scen då”

Bland föreningens ca 700 medlemmar finns det säkert någon mer som har något intressant eller kul att skicka in.
Skicka till jynsen@live.se

En helt vanli lördag . . .

Jag hade hållit på som vanlit med att dammsuga och städa, för att jag vänta gäster på eftermiddan. Därefter plocka jag fram sallad för att göra klart till Leifs och min middag. När Leif körde hem till Svarte passa jag på att röka en cigg. Rökt tre giftpinnar om dagen hade jag gjort ganska länge när Leif inte var hos mig. Med kniven i handen och grönsakerna framför mig på diskbänken börja det kännas konstigt i bröstet, med stickningar ut i fingrarna.
Hur känns kärlkramp tänkte jag, det hade ingen förklarat för mig och aldrig haft känning av tidigare. Men när håret blev vått av svett och i ansiktet likadant, plus att jag var alldeles kall på min hud både på armarna och i ansiktet. Jag mådde illa och behövde uppsöka toaletten.
Ska jag ringa 112 eller vänta till Leif kommer? Vilken beslutsångest, det kändes skämmigt att ringa efter ambulans, så det fick bli Leif att han skulle skynda sig för att jag inte mådde bra. Tänka klart i alla fall. Jag måste slå ifrån spisen och radion, öppna dörren så Leif kom in.
Det gick undan till akuten, men vi mötte inga poliser som tur var. Snabbt blev jag införd på ett rum när vi ringde på. Helt plötsligt var där 4-5 personer runt omkring mig och med blodtrycks-manschett och sprutor i armarna, frågade de flera gånger efter namn, personnummer och hur det kändes.
En läkare tillkallades och han beordrade ambulans med blåljus till Lund. Då förstod jag hur alvarligt det var. Så lång och skumpig den vägen till Lund var med blåljus, och så otroligt ont jag hade fast ambulanssköterskan sprutade morfin i armen. Det önskar jag ingen annan. De stod beredda i Lund när vi kom och jag fick följa via TV-skärmar ballongsprängningen och när stenten ”nätet” blev insatt. Snabbt gick det och jag kunde andas normalt igen.
Över natten fick jag stanna där och sedan kom jag till HIA i Ystad igen två dagar. Jag är full av beundran för den sjukvård vi har och så proffsigt. Tio gånger fick jag sedan gå på sjukgymnastik med sjukgymnaster som tog blodtryck och puls. Det var hård träning med en gång. Jag mår bra nu men får leva med en del tabletter resten av mitt liv.
Gunnel Larsson

Maj Svensson minns - - -

1995 var för mig ett ödesår i flera avseende. Det innehöll både sorg och glädje. Sorg för att jag fick en hjärtinfarkt Glädje för att jag gick med i Hjärt- och Lungsjukas förening och lärde känna Birgit Engvall och en massa andra trevliga människor. Birgit hade varit medlem i två år och var med i styrelsen. Hon var också en av dem som utsågs att utforma Hjärt- och lungskolan tillsammans med K G Leufstedt och Per Ambolt .Det var ett projekt från Länsföreningen som stöddes ekonomiskt av Malmöhus landsting. Projektet kallades EHLLA (Eftervård Hjärt- och lungsjuka och lasarettet)
Aktiviteterna som skulle drivas var: Motion, samtalsgrupper hjärta och lunga, kost, rökavvänjning och stresshantering. Vi fick igång alla aktiviteterna genast efter det att ledarna gått igenom en gedigen utbildning på hemmaplan. Två kvällar i Lokalen och församlingshemmet, 2 dagar på Löderups strandbads restaurang samt 1 dag på Continental i Ystad. Cirka 30 medlemmar deltog Vill ni veta mera finns dokumentation i Föreningslokalen samt foto på deltagarna. 1998 blev jag vald till ordförande i föreningen. Vid min sida hade jag Rune Petersson som sekreterare, Lars-Arne Gabrielsson som v. Ordförande och Bertil Larsson som kassör. På kansliet jobbade Inga Oskarsson .Hon var bra för hon kände alla människor. Till sin hjälp hade hon ALU anställda som byttes efter sex månader De behövde vi inte betala för. När det tog slut infördes något som kallades 50 + och då anställdes Ulla Hellblad. Nu hade vi två fasta medarbetare. Vi hade fullt i alla cirklar i Hjärt- och lungskolan. Allt gick som på räls. Pysselkvällar, litteraturcirklar, hur hade statarna det förr i världen, fredagsträffen, tyska m.m. hade vi också på programmet .Vi spelade boule och dansade linedans. Även HLR var aktiva. Dock inte i samma utsträckning som nu.
En referensgrupp bildades med lasarettet. Från lasarettet deltog Gustav Tallroth, Ann-Christin Persson och Elisabeth Persson. Från föreningen Birgit Engvall, Gussi Gammil samt undertecknad. Vi hade minst två sammankomster per år. Vi diskuterade hela projektet, utformning mm. Lasarettet skulle stå för den medicinska behandlingen. Föreningen skulle hjälpa till med eftervården. Vi besökte och informerade personal på vårdcentralerna i Ystad, Sjöbo och Skurup. Vi ordnade flera utställningar på lasarettet och i Parken. Föreningsmöte ordnades en gång i månaden utom i juni, juli och augusti. I december hade vi julfest med dans. I början var vi i Cabinen, men så blev den för liten, sen fortsatte vi i Parken. Det var sällan under hundra mötesdeltagare men så hade vi också fina föreläsare från lasarettet och trakten i övrigt. Riksförbundet berömde oss och uppmuntrade oss. Två kurser betalde de, en på Saltsjöbaden i 2 dagar för aktivitetsledare och en, också på 2 dagar i Skåne Tranås för länsföreningens aktivitetsledare. Hjärt- och lungskolan samlad sina aktivitetsledare minst en gång om året. Vi var på Risselmagasinet, Svaneholms slott och på den nu nedbrunna Nils Holgersson gården. Vartannat år skickades medlemmar på utbildning i länsföreningens regi. Det var inte svårt att få deltagare. Gemenskapen och samanhållningen var stor. Gamla aktörer byttes ut mot nya. Åke Lundborg blev sekreterare, vice ordförande blev först Gussi Gammil och Sedan Stig Andersson. Kassör var Karl-Erik Nilsson och Marianne Lindhoff Nilsson. Börje Jönsson var vår tekniske rådgivare. Gotfrid Larsson, Gunnel Larssons man hjälpte mig med små reparationer i lokalen. Han var konsthantverkare och skänkte de fina tenn ljusstakarna som finns i lokalen. Egen sånggrupp hade vi också med flera dragspelare och Ragnar Frihd som spelade på såg och underhöll oss ibland på mötena. De anordnade årligen en välbesökt grillfest på Cabinen, som var till stor förnöjelse.
Tipspromenader anordnades också fyra ggr om året i Ystad och Skurup. Sjöbo hade då som nu sina egna där alla fick delta. Resorna hade Rune Peterson hand om. Både de i utlandet och de längre inom landet Börje Andersson ordnade de i närmiljön. Makarna Grauers hade blivit medlemmar i föreningen och deltog aktivt från första början.
Vi hade ett visst samarbete med en sömnapné grupp men de startade senare en egen förening. Kontakten höll vi med våra medlemmar via PÅ GÅNG, vår föreningstidning. Som kom ut 4 ggr år.
Det var en rolig tid, som gav mig mycket. Tack igen till alla som ställde upp.
Detta är lite av vad jag minns.
Maj Svensson